Lite småäcklig..

Man lär sig att leva med detta tillfälliga handikapp. Allt tar tid & det är bara att "deal with it". Att duscha är ett helt projekt, klä på sig likaså. Att skriva mail samt blogga med en hand får mig att känna mig som ett litet dagisbarn.
När jag väl ska klä mig, så går det inte att dra på sig sina vanliga stuprörsjeans & skinnpaj längre, icke, det är STORA kläder som gäller, känner mig som värsta hiphoparen med baggyjeans & stor t-shirt.
Men i allt detta känner jag mig mest småäcklig, de där stygnen som jag måste se varje dag..jag tycker det är så sjukt äckligt att dom varit där inne & grävt..Och det går liksom inte att undvika dom heller.

Oj oj oj vilken självömkan, så farligt är det egentligen inte, snarare nyttigt skulle jag vilja säga!

Tid har jag hur mycket som helst av och det känns rätt skönt faktiskt, inga måsten som dyker upp i hjärnan så fort man slår upp ögonen på morgonen. Att befinna sig i Sveg som är lugnet själv är rätt gott det också.
Imorse när jag om ner i köket stod en lapp på bordet:

"jag har skurit upp några ostskivor åt dig, de ligger i kylen, mamma"

Man blir ju rörd ända in i själen!